Med Förintelsen i bagaget
‘Mamma, Victor och jag föstes den 2 september 1943 in i en godsvagn full av män, kvinnor och barn. Vi uträttade våra behov i hinkar som skvalpade över. Vi hade snart tappat tidsbegreppet. Var det två dagar sedan vi lämnade Paris? Nej, det måste vara tre dagar eller fyra.
Tåget stannade ofta, åkte fram och tillbaka, tycktes växla spår, tycktes byta lok. Vi hade för länge sedan slutat prata med varandra, sa bara det nödvändigaste. De flesta hade vid det här laget slutat att uträtta sina behov. Vi försjönk mer och mer i dvala. Hungern, törsten, stanken tystade även de mest högljudda. Allt kändes som en dröm, en isande mardröm. Vid ett tillfälle stannade tåget med ett ryck, så blev det tyst igen – det var några som försökte rymma. Vi kunde genom de taggtrådsförsedda luckorna se hur två av dem blir skjutna och hur en annan hanns upp av hundarna. Hela tåget genomsöktes av SS. I vår vagn hade några sågat i golvet med stumma redskap. De kom inte långt men sågspåren syntes. SS jagade alla ur vagnen och gav oss 2 minuter att ange de som hade sågat. Vi teg. Inte så mycket av hjältemod som av utmattning. Nazisterna bluffade. Vi skulle ju till Auschwitz, ett värre straff än att bli skjuten.
Så var vi då framme i Auschwitz. Mörkret avlöstes av skymning och starkt elljus. Nazisterna ropade:
– Kom ut, låt allting ligga!
Min mor var en av dem som inte kunde skiljas från sin ynkliga väska. Hon höll krampaktigt i den och min lille bror Victor med den andra. Jag tyckte att hon sölade och så det där med väskan! Rör på dig, ropade jag rått, tonåring som jag var och kritisk mot nästan allt min mamma gjorde.
– Vänta på mig! ropade min mamma.
Snart knuffades jag till en grupp män ur min vagn.
Min mor och min bror föstes in en av de lastbilarna som gick på tomgång och brummade i väg mot den feta röken. Den feta och kväljande människoröken, som kom från gaskamrarnas krematorier och var en del av Auschwitz dag och natt.
– Rör på dig… var det sista hon hörde mig säga.
Med Förintelsen i bagaget är Sioma Zubickys självbiografi som gavs ut första gången 1997. Du kan låna den på ditt bibliotek som vanlig bok, ljudbok eller ladda ned som e-bok. Den går även att inhandla i välsorterade bokaffärer och läsa och lyssna på i digitala ljudbokstjänster som t.ex. Storytel eller Bookbeat.
– ”Lugnt, sakligt, allvarligt och utan överord skildrar han transporten till Auschwitz, den sista glimten av mor och lillebror, den ohyggliga tiden i Auschwitz.”
Marianne Morén, Svenska Dagbladet
“Den här boken är liten och tunn, men rymmer så otroligt mycket/…/Språket är otroligt målande och det känns nästan som om jag skulle kunna ta på handlingen. Jag kan se allting framför mig. Samtidigt kan jag inte för mitt liv föreställa mig hur fruktansvärt det faktiskt måste ha varit.”
Anna Lagerqvist, LitteraturMagazinet
“Det gräsliga skildras sakligt och griper obönhörligt tag i läsaren/…/Den här, för målgruppen lättillgängliga, boken är ett angeläget vittnesbörd om vad som hänt och aldrig får hända igen.”
Gunnar Åberg, BTJ
Nedan föjer två utdrag ur Med Förintelsen bagaget kompletterade med bilder från nutida platsbesök från dagens Paris
”Hotel Cité du Midi låg i en återvändsgränd med samma namn i Montmartre. På Cité du Midi låg fanns också en klinik, ett badhus, en övningslokal för akrobater samt en bar som vette mot Boulevard Rochechoard och mest frekventerades av prostituerade och dess kunder.
(…)
Det var inte första gången vi var i Paris. Det var inte första gången vi bodde på detta sjaskiga hotell. Vi hade inte råd med bättre under våra korta engagemang. Den här gången, 30 augusti 1939, kom vi att stanna i Frankrike mot vår vilja.“
Ur Sioma Zubicky – Med Förintelsen i bagaget (s. 37–38)
/
Paris efter kriget
”Det Paris jag återvände till var inte samma gamla Paris. (…) Nazisterna hade beslagtagit det lilla vi ägde, där ingick min xylofon, saxofon, klarinett, mina scenkläder. (…) Jag bodde på det hotell, Elysées des Beaux Arts, där Gestapo tidigare hade hämtat oss. Jag bodde tidvis på krita, “le patron” visste om vårt öde och hade ett stort hjärta.
Men den som verkligen ägde ett hjärta av guld var den italienska tvätterskan Antonia, som hade sitt tvätteri och sin lägenhet mittemot hotellet. Hon hade varit god vän med min mor och jag mindes hur lustigt det låtit när de, var och en med sin särpräglade brytning, pratade franska med varandra.
(…)
Av tvätterskan Antonia fick jag också ett familjeporträtt av oss fyra, pappa, mamma, Victor och jag. Något brast inom mig. Förträngda minnen vällde fram. Mest tänkte jag på Victor, såg honom framför mig. Hur ivrig han var när vi lekte hemmagjorda krigsspel, när vi i rasande fart sprang upp för alla trapporna till Sacré Coeur, när vi strosade nerför Rue Lepic där mamma gjorde sina inköp, hur vi stannade vid Place Blanche och tittade på Moulin Rouges tivoliaktiga väderkvarn.
(…)
Hur kan man mörda barn? Hur kan man gasa barn?
Mindre än 70 mg Cyklon B (HCN) räckte för att släcka Victors korta liv.”
Ur Sioma Zubicky – Med Förintelsen i bagaget (s. 108)